Tillväxten inom EU förväntas ligga på två procent under 2004, vilket är en förbättring jämfört med 2003, men i förhållande till USA är detta något lägre. En ytterligare försvagning av den amerikanska dollarn kan dock leda till en lägre tillväxt än den prognosticerade. Den svenska tillväxten förväntas ligga på 2,25 procent och arbetslösheten förväntas bli oförändrad. En försvagad dollar kan eventuellt skapa spänningar inom EU rörande penning- och finanspolitiken.
Stabilitetspakten är av central betydelse för finanspolitiken. Hur reglerna i pakten ska tillämpas är för närvarande oklart, vilket är problematiskt. EEAG föreslår justeringar i pakten som syftar till att förhindra att den pågående institutionella krisen berövar EU ett gemensamt ramverk för finanspolitiken. Förslaget innebär att länder med låg statsskuld kan ha högre budgetunderskott och att EG-domstolen – inte Ekofin-rådet – ska avgöra om det har skett ett brott mot reglerna. Vidare bör det skapas incitament på nationell nivå att föra en ansvarsfull finanspolitik, till exempel genom bildandet av oberoende råd som ger rekommendationer om hur budgetsaldot vid konjunktursvängningar bör variera kring ett långsiktigt mål.
För att få bukt med de höga europeiska arbetslöshetssiffrorna har den traditionella föreslagna medicinen varit reformering av arbetsmarknaderna, i termer av exempelvis sänkta minimilöner, sänkta arbetslöshetsersättningar och större flexibilitet i arbetsrätten. Men med tanke på att institutionella reformer är politiskt svårgenomförbara föreslås här tre alternativa, dock mindre effektiva, vägar.
För det första kan avregleringar på varumarknaderna öka konkurrensen och därmed sänka den så kallade jämviktsarbetslösheten. För det andra kan ineffektiva element i välfärdssystemen undanröjas, till exempel genom att i en del länder låta en ”avskedsskatt” ersätta gällande rättsliga procedurer, genom att incitamenten att arbeta förbättras via arbetsrelaterade förmåner, som till exempel skattelättnader för låginkomsttagare i stället för behovsbaserade välfärdsutbetalningar, samt genom högre krav på de arbetslösas sökaktivitet. För det tredje kan en högre grad av intressekonvergens mellan arbetsgivare och arbetstagare nås genom exempelvis vinstdelning och främjande av aktieägande bland anställda. Detta skulle kunna hålla nere lönekraven och därmed öka både produktion och sysselsättning.
Rapporten pekar dock också på att utrymmet för institutionella arbetsmarknadsreformer tenderar att bli större i tider av kris. I synnerhet nämns de nuvarande budgetproblemen i flera länder, samt att ”globaliseringen” ger en känsla av att stelheter på arbetsmarknaden är ohållbara. Denna insikt kan i sin tur göra politiskt känsliga beslut möjliga.
Dagens höga arbetslöshet i Europa, som har sitt ursprung i 70- och 80-talen, relateras ofta till trögrörliga reallöner. Det är därför viktigt att arbetsmarknadsreformer även omfattar lönesättningen. Generellt kan man säga att det finns två lönesättningssystem i Europa: ett av mer tysk karaktär, med kollektivavtal och löneförhandlingar på branschnivå, och ett av mer anglosaxisk karaktär, vilket kännetecknas av mindre fackligt inflytande och löneförhandlingar på företagsnivå. Det senare systemet, vilket dominerar i England och i de nya medlemsländerna, förutspås bli allt vanligare och här kan tre scenarier tänkas: en massiv decentralisering lik den i England, en långsam och oorganiserad decentralisering samt en mer organiserad decentralisering där arbetsmarknadens parter på frivillig väg väljer att lämna större utrymme för lokala förhandlingar.
Även om det inte är möjligt att ge ett generellt svar på frågan om vilka lönesättningssystem som bör råda i EU-länderna, kan vissa rekommendationer ändå ges. Till att börja med bör idag fungerande system med hög grad av samordning behållas om de har lyckats verka återhållande på reallönerna. Men detta bör kombineras med relativ löneflexibilitet. Ett sätt att åstadkomma detta är att använda en ”korridor” för löneökningar, snarare än att hålla sig till en bestämd siffra. Alternativt kan en överenskommelse om ”normala löneökningar” träffas, givet att löneökningar över ”normalnivån” koncentreras till sektorer där det råder brist på arbetskraft.
De nya medlemsländerna kommer sannolikt att utsättas för tryck från nuvarande medlemsländers fackliga organisationer och EUs institutioner att övergå till mer centrala löneförhandlingar, något som de tillträdande länderna bör motstå. En mer decentraliserad löneförhandlingsmodell med förhandlingar på företagsnivå kommer sannolikt att leda till bättre makroekonomiska resultat.
För de nya medlemsländerna kommer EU-medlemskapet att innebära en ökad tillväxt och ge vinster från utökad handel och inflöde av kapital. För att de tillträdande länderna ska kunna konvergera mot inkomstnivåerna i EU-15 är det viktigt att man kan attrahera utländska direktinvesteringar med väl fungerande finansiella marknader, varumarknader och infrastruktur. Men anpassningsprocessen kan ur vissa aspekter bli kostsam. Relativlönerna för lågkvalificerad arbetskraft i de nuvarande EU-länderna kan behöva anpassas nedåt för att undvika en ökning av arbetslösheten. De nya länderna, som redan idag brottas med budgetunderskott, kommer att utsättas för krav på ökningar av de offentliga utgifterna efter anslutningen: förbättringar i den inhemska infrastrukturen, reformering av socialförsäkrings- och utbildningssystem liksom delfinansiering av EU-projekt kan komma att bidra till att öka utgifterna.
En viktig fråga i samband med utvidgningen gäller tidpunkten för de nya medlemsländernas inträde i tredje steget i EMU. En avgörande fråga gäller värdet av en egen valuta och en egen penningpolitik för att uppnå makroekonomisk stabilitet. Därför bör länder som redan idag klarar att låsa sin valuta inom relativt snäva växelkursband och som har små budgetunderskott – framför allt de baltiska staterna – hjälpas att så snabbt som möjligt bli fullödiga medlemmar i EMU. Den andra gruppen länder med idag rörliga växelkurser och stora budgetunderskott – exempelvis Polen, Slovakien och Tjeckien – bör i stället vänta med att ansluta sig till växelkursmekanismen ERM II, och i stället prioritera en sanering av sina offentliga finanser.
EEAG delar fullt ut de värderingar som ligger till grund för konventets förslag om att skriva in förbud mot diskriminering i EUs konstitution. Däremot ser EEAG problem med det nuvarande förslaget och föreslår att målsättningarna skrivs in i EUs konstitution och att ansvaret för att uppnå målsättningarna ligger på medlemsländerna.
Report on the European Economy Vorstellung und Bestellinformation
EEAG European Economic Advisory Group at CESifo Vorstellung und derzeitige Mitglieder
Vorstellung der EEAG Video, 4 min.
Login EEAG members Password forgotten?
RSS